Pingsten kan betyda mycket – bland annat språkets födelse. Det är ju då som Petrus håller sitt kända tal till dem som vallfärdats från alla jordens hörn till Jerusalem och alla förstår vad han säger, oberoende av modersmål.
Poeter har ett särskilt intimt förhållande till språket och dess inneboende kraft. De söker ofta efter uttryckssätt som når de djupa underströmmarna i det vi försöker förstå och skapa via vårt språk.
Nobelpristagaren, diktaren Tomas Tranströmer hade under åren 1964-1990 en intensiv brevväxling med sin amerikanska kollega Robert Bly. Här är ett utdrag ur ett brev 26.1.1977:
”Det är betecknande för vårt århundrade att få unika tankar har framförts i festlig ton, ”högtidligt’. Det känns som om de mest originella tankarna framförts med lugn och lågmäld röst. I går läste jag en australisk poets både rimmade dikter och prosadikter, och jag märkte att hans språk fick naturligare rytmer och ordföljder i prosadikterna än i hans verser. I prosadikterna upplever vi ofta en man eller en kvinna tala, inte inför en mänskomassa utan lågmält till någon enskild människa, som lyssnar. —-Jag tror inte att en ny form uppstår inom poesin av en slump eller för att roa läsarna. Den uppstår därför att utan den skulle vissa av våra känslor eller halvt begravda tankar stanna under vårt medvetandes yta, osäkra på sig själva och oförmögna att bryta fram.—–Prosadikterna påminner kanske mest om hemmets, det privatas religion, de metriska dikterna snarare om kyrkor. Antikens värld kände till båda arterna och konstigt nog fanns det andra gudar för den offentliga religionen än för den privata, som lämpligen kallades ’mysterier’. Prosadikten är så till vida märkvärdig, att den kan ta upp detaljer i sig. En augustidag iakttog jag en regnskur och jag förundrade mig över hur mycket som skedde samtidigt: allt hände bara en gång. Varje händelse behövde sin egen plats i dikten, och jag var glad att kunna använda prosadiktens form. Dikten heter ’Augustiregn’. Och ändå förblev det mesta obemärkt.Jag tror att vår tids diktning längtar efter det som sker bara en gång. Vi som slussats genom den obligatoriska skolan märker ofta hur oförmögna vi är att skriva om detaljer, vi har för tidigt drivits till generaliseringar. Vi har uppmanats skriva om ’mänskligheten’ och inte om vår granne rörmokaren som sköt sig i magen framför sitt hus. Prosadikten är annorlunda, den frågar inte efter allmänna påståenden, den uppmanar oss att gå tillbaka till den ursprungliga iakttagelsen – innan slutledningen stormade in. Egentligen ser vi inte ’mänskor som går över gatan’. Först ser vi en glimt av något rörligt föremål, vi ser den obestämda gången hos en person med stela knän, vi ser ett barns röda mössa, vi ser en grönklädd arm vifta, och någon sekund senare rapporterar hjärnan: ’mänskor går över gatan vid grönt ljus’. I gymnasiet skrev jag alltid slutledningen före iakttagelsen. Jag proklamerade: ’Mänskligheten vill frihet’, eller ’Människans värde är absolut’. Jag tycker om prosadiktens sätt att låta den ursprungliga iakttagelsen leva så att det är möjligt att i en god prosadikt – liksom i en metrisk dikt – skriva varje substantiv i ental, singularis! Inte ett enda flertal, pluralis i hela dikten! Här misslyckas jag alltid och när jag läser mina prosadikter märker jag hur djupt pluralis sitter i mig. Prosadikten hjälper oss att komma över detta genom det som sker en enda gång”.
Översättning Lars Karlsson