Vår kontinent står just nu inför ett vägskäl. Den fredsvision om ett gemensamt Europa från Atlanten till Ural som verkade så möjlig för ett par årtionden sedan har ersatts av misstro, ökande spänningar, och till och med krav på nya murbyggen. Hur skall vi hitta en gemensam tonart som kan klinga högre än de allt skränigare solisterna i den europeiska kören? När den engelska prästen och poeten John Donne (1572-1631) låg svårt sjuk skrev han i sin dagbok: ”Mänskligheten är en skrivares verk, vi är en del av en gemensam bok. När en människa dör rivs inte hennes kapitel ut, utan det översätts till ett bättre språk, och på detta sätt måste varje kapitel översättas… När klockan ringer till andakt, kallar den inte bara predikanten utan hela församlingen samman. Så kallar klockan oss alla, och särskilt mig, som av sjukdomen förts så nära dörren…”
Donne skriver här och i den följande dikten om sig själv och den enskilda människan, men i dikten för han överraskande fram vår egen världsdel, Europa, som en sinnebild för någonting gemensamt värt att bevaras. Anade han redan för fyra århundraden sedan att Europa i dag är hotat av krafter som vill splittra oss i små enklaver för att göra oss till lätta offer för de verkligt stora maktcentren i vår värld?
Här följer dikten:
No man is an Iland,
intire of itselfe;
every man is a peece of the Continent,
a part of the maine;
if a Clod bee washed away by the Sea,
Europe is the lesse,
as well as if a Promontorie were,
as well as if a Manor of thy friends
or of thine owne were;
any mans death diminishes me,
because I am involved in Mankinde;
And therefore never send to know
for whom the bell tolls;
It tolls for thee.
Människan är inte en ö fullständig i sig själv. Vi är alla ett stycke av kontinenten, vi är en del av det hela. Om en landtunga sveps bort av havetblir Europa mindre. Så sker också med varje udde med dina vänners marker, eller ditt eget hus: Varje människas död gör mig mindre, jag är ju en del av mänskligheten.
Sänd alltså aldrig bud för att fråga för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig.
Lars Karlsson