Kategoria: Ekenäs

Kun elämä ja värit katoavat luonnosta, vetäytyvät maan uumeniin, katoavat myös valo ja lämpö. Luonto, erityisesti täällä Pohjolassa, viestittää meille sanomaa elämän katoavaisuudesta. Mutta samalla luonto haluaa kertoa meille, että tulevaisuuden siemenet ovat jo odottamassa oikeaa hetkeä. Sillä luonnossa ei ole kuolemaa, on vain elämän kiertokulkua.

Marraskuu on jo hyvin varhaisista ajoista lähtien ollut se aika vuodesta, jolloin on erityisesti haluttu muistaa vainajia, heitä, jotka ovat jättäneet maisen asuinsijansa ja siirtyneet haudan lepoon. Mutta kuitenkin, mitä vahvemmin meitä uhkaa katoavaisuus, sitä selkeämmin koemme, ettei hauta ole vainajien asuinsija. Lopullisuus, hauta ei ole kaikki. Katseemme kääntyy toiseen suuntaan, ikuisuuden olemukseen: MINÄ en voi kuolla! Vain se mikä ei enää palvele minun elämääni, ikuista elämääni, lasketaan maan hautaan. 

Me astumme uuteen, valon täyttämään tilaan, taivaallisen valon valaisemaan ikuisen elämän tilaan. Siihen tilaan saavat astua kaikki, jotka ovat jättäneet maisen asuinsijansa. Ja kun aine, materia, se mikä maasta on tullut, katoaa, sulkee läheisyys meidät suojaansa. Läheisyys, joka on pelkkää totuutta, olennaista, ikuisuutta,
valoa ja suurta rakkautta,
Kristuksen läsnäoloa.

Tuula Huhtala-Salmisto, pappi
Kristiyhteisö, Raaseporin seurakunta

Hetkellisesti koko maailma on yhtä – taudin takia.

Moni meistä kuvitteli vielä jokin aika sitten ihmiskunnan alkavan tajuta, että maapallomme on organismi, elävä kokonaisuus, joka vaatii meidän jokaisen panoksen selvitäkseen. 

Kuitenkin ovat viime vuosina  yhä useammat ryhmät ja eritoten niiden johtajat pyrkineet johonkin aivan muuhun. Halutaan sulkea ovia, rakentaa muureja, eristäytyä ja korostaa omaa suuruuttaan, usein muiden kustannuksella.

Mutta ilma, vesi, tuulet – ja taudit – viis veisaavat rajoista. Ne menevät minne lystäävät.

Nyt kun maa toisensa jälkeen sulkee rajansa pysäyttääkseen covid-19-viruksen, toivokaamme, että on kyse lyhyestä katkoksesta. 

Viruksen laannuttua, mikä varmastikin ajan mittaan tapahtuu, meillä onkin elämämme tilaisuus avata portit selälleen. Voimme silloin, taudista viisastuneina, yrittää kehittää sellainen maailmantietoisuus, jossa avoimuudesta, yhteisvastuusta ja molemminpuolisesta avunannosta jälleen tulee kunniasana.

Näin kriisi voikin olla uuden alku. 

Lars Karlsson

Ett konstverk försöker ta fram essensen av fenomen och skeenden, rör sig inåt och bortom den synliga ytan mot tillvarons kärna. Konstnärerna använder sig naturligtvis oftast av verklighetens ytor – lera, pigment, metaller, trä osv. De kan bearbeta dem, spegla dem, vända på dem, bryta upp och flytta på dem, men för att inte stanna vid kitsch och plump realism försöker de ta fram djupare liggande strömmar och strukturer som inte är bundna till tid och rum utan bär ett slags arketypisk evighet i sig.

Vägarna till dessa större giltigheter är många, lika många som det finns konstnärer i världen och varje ny riktning inom konsten har varit och är fortfarande försök att öppna en ny dörr mot verkligheten . Det kan jämföras med de många språken på jorden vi har idag – kanske 6000. Varje språk är i sig unikt och förmår skildra samma verklighet på sitt eget suveräna, oefterhärmliga sätt.

Konstnären måste alltså finna sitt språk , sin unika stämma i världen för att få nyckeln till arketypernas värld. Det gäller att träffa målet.

Det grekiska ordet hamartia, som förekommer både hos Aristoteles och i nya testamentet, har som så många ord genomgått en kraftig förvandling. I dagens språkbruk översätts det oftast med synd, ett begrepp som få ens vill ta i sin mun. För en modern människa har det närmast en negativ klang och kopplas nästan automatiskt ihop med skuldkänslor och mindrevärde, fördömande moralism och översitteri. Det grekiska ursprungsordet öppnar däremot helt andra dimensioner. Det härstammar från det gamla bågskyttet och betyder ungefär att missa målet.

Härifrån är inte ett alltför långt steg till det japanska bågskyttet Kyudo, där allt förvandlats till högsta koncentration och exakthet – till konst. Konstnären har sin pensel och sina färger liksom bågskytten har sin pil och båge.

Så beskriver Eugen Herrigel processen i sin bok Zen och bågskytte från 1948:

Skytten upphör att vara medveten om sig själv som den som skall träffa mitt i målet där framme. Detta tillstånd av omedvetenhet blir verklighet när han, helt tom och befriad från självet, blir ett med den fulländande tekniska skickligheten, även om detta innehåller något av en helt annan dignitet, som inte kan nås genom någon fortlöpande övning.

Att ”synda” som konstnär vore alltså att nöja sig med att kanske träffa tavlan, men inte mitt i prick. Språket klingar inte, för det är inte unikt. Med bara lite skrap på ytan öppnar sig inte heller arketyperna.

Därför är konstnärens väg svår. Många pilar måste skjutas och många försvinner för alltid innan mästerskapet nås.

Lars Karlsson