Santa Lucia – valon tuoja

Kerrotaan, että 200-luvun lopulla kristittyjen ankarien vainojen aikana Syrakusan kaupungin liepeillä ja katakombeissa olisi nähty vaeltamassa nuori neito, molemmissa käsissään kantamuksia, päässään kynttilöin koristettu kruunu.

Neito oli nimeltään Lucia, ja hän kantoi ruokaa ja juomaa vainoja pakeneville kristityille. Koska katakombeissa oli pimeää, hän kantoi kynttiläkruunua nähdäkseen liikkua pimeässä. Tästä legendasta on saanut alkunsa perinne, jota vietetään erityisesti Ruotsissa, mutta meilläkin joulukuun 13. päivänä.

Yli kolmekymmentä vuotta sitten myös Stuttgartissa vietettiin Lucian päivää. Silloin pappisseminaarissa opiskeli useita pohjoismaisia opiskelijoita, ruotsalaisia, tanskalaisia, norjalaisia ja muutama suomalainen. Kun koitti joulukuun 13., silloin Lars Karlsson, joka perheineen asui Haussmannstrassella, kutsui meidät toiset opiskelijat kotiinsa viettämään Lucian juhlaa. Lassen ja Maritan vanhin tytär, valkoisiin pukeutunut Åsa, kantoi päässään kynttiläkruunua ja hänen pikku sisarensa Hanna seurasi häntä kynttilä kädessään. Lassella taisi olla kitara sylissä, ja niin lauloimme ”Santa Luciaa” Svaabien maalla, jossa tällaista perinnettä ei ole.

Vanha legenda Luciasta on järkyttävä marttyyrikertomus nuoresta neidosta, hänen sairaasta äidistään ja paranemisesta. Legendaan liittyy vielä ”pakananuorukainen”, Lucian sulhanen, joka menettää morsiamensa.

Luciaa pidetään katolisessa maailmassa mm. köyhien suojelijana, sokeitten, katuvien ilotyttöjen ja sairaiden lasten suojelijana. Hän on Syrakusan ja Venetsian suojeluspyhimys. Taiteessa hänellä on miekka, palmun oksa marttyyriuden symbolina, kirja, ruususeppele tai öljylamppu ja vati, jossa on kaksi silmää. Myös Danten Jumalaisessa näytelmässä, sen Inferno-osassa, Lucia kantaa valoa pimeyteen. Näin voimme ajatella myös täällä pimeässä Pohjolassa, että hän tuo meille valoa, näin vuoden pimeimpänä aikana.

Santa Lucia oli syntynyt vuonna 281 Sisiliassa, Syrakusassa varakkaaseen perheeseen. Jo hyvin nuorella iällä hänestä tuli harras kristitty. Hänen äidillään, Euthykialla, oli ollut verenvuototauti jo neljättä vuotta eikä yksikään lääkäri pystynyt häntä parantamaan.

Eräänä pyhäpäivänä he olivat messussa ja kuulivat evankeliumin kertomuksen verenvuototautisesta naisesta, jonka Herra paransi. Silloin tytär sanoi äidilleen: ”Uskotko sen, minkä kuulit? Uskotko, että Pyhä Agatha voisi sinut parantaa?”

Niin sitten Lucia yhdessä äitinsä Eythykian kanssa lähti Cataniaan Pyhän Agathan haudalle. Mutta haudalle päästyään Lucia heti vaipui uneen, ja Agatha ilmestyi hänelle ja sanoi: ”Lucia, miksi pyydät sellaista, minkä voit tehdä itsekin? Katso, uskosi parantaa myös Sinun äitisi!” Ja niin Eythykia parani sairaudestaan.

Kiitollisena paranemisestaan Eythykia lahjoitti suuren omaisuutensa köyhille. Lucia puolestaan teki Jumalalle lupauksen, että hän pysyy neitsyenä koko elämänsä.

Mutta Lucialla oli sulhanen, jolle vanhemmat olivat hänet luvanneet. Tämä oli pakana ja raivostui kuultuaan kihlattunsa olevan kristityn. Nuorukainen meni tuomarin luokse syyttämään morsiantaan, joka oli kristittynä noussut keisaria vastaan. Kristinusko oli nimittäin siihen aikaan kiellettyä Rooman valtakunnassa.

Tuomari yritti turhaan saada Luciaa luopumaan kristinuskosta ja uhraamnaan epäjumalille. Siihen neito vastasi: ”Jumalalle mieluisa uhri on se, että olen armelias köyhille. Koska minulla ei ole enää mitään uhrattavaa omaisuutta, niin uhraan itseni.” Tuomari jatkoi: ”Sinä olet kuluttanut omaisuutesi kevytmielisten nuorukaisten kanssa, sen vuoksi puhutkin kuin syntinen nainen!”

”Joka on neitseellinen ja puhdas, sen ruumis on Pyhän Hengen temppeli”, vastasi neito.

Silloin tuomari tulistui ja uhkasi viedä Lucian ilotaloon, jossa tämä menettäisi viattomuutensa kanssa myös pyhän hengen. Mutta kun miesjoukko tarttui Luciaan, tämä oli yhtäkkiä niin painava, että häntä ei saatu hievahtamaankaan. Hänen päälleen kadettiin kuumaa öljyä ja hänet yritettiin polttaa, mutta Lucia ei vahingoittunut lainkaan. Kaikille läsnä oleville hän sanoi: ”Rukoilen itselleni sen verran aikaa, että ehtisin vahvistaa uskovia kestämään kaikki kidutuksen tuskat ja että uskottomat menettäisivät pilkallisen äänensä.”

Silloin tuomarin joukot työnsivät miekan hänen kaulansa läpi, mutta Lucia ei vaiennut, vaan huusi: ”Kuulkaa kaikki, julistan teille ilosanoman: kristityille koittaa rauha! Keisari Maximianus on kuollut ja Diokletianus on karkoitettu valtakunnasta! Ja kuten sisarestani Agathasta tuli Catanian suojelija, niin minusta tulee Syrakusan suojelija.”

Lucia jäi haavoittuneena paikoilleen. Vasta kun hän sai papilta pyhän sakramentin, ehtoollisen, vasta sen jälkeen hän antoi henkensä Jumalan huomaan. Ja kaikki kansa lausui yhteen ääneen: Amen.

Ja sille paikalle Pyhä Lucia haudattiin. Samalle paikalle pystytettiin myös kirkko hänen kunniakseen. Hän kärsi marttyyrikuoleman Konstantinuksen ja Maxentiuksen aikana Herran vuonna kolmesataakymmenen.

Pekka Asikainen

Färgupplevelser från en husbil

Virve Wecström

För en månad sedan avgick vår husbil från Nordsjö hamn med båten Finnmaid mot Tyskland, och.nu – efter fyra och en halv vecka – börjar resan för min del snart vara över. Mina kära vänner Marjaana, David och hunden Orlaigh fortsätter sin färd till Portugal över vintern medan jag flyger hem från Paris.

Måndagen den 11.11 har vi  lämnat Carcassonne och tänker fortsätta mot västkusten.
Vår väg idag har kantats av den fantastiska blåa färgen hos de avlägsna bergen. Det finns en  längtan i det blå, en längtan till bergen. När vädret klarnade steg den majestätiskt höga bergskedjan bakom dessa blåa längtans berg i skimrande lysande vitt. Vi hade nått Pyrenéerna.

Den blå färgen
Staden Haag i Holland var ett mål under vår resa. Där fann vi våra målarvänner på kurs. Vi besökte Kröller-Müller konstmuseum med en gedigen samling av den nyare tidens konstnärer, som Picasso, Mondrian men framför allt van Gogh. Det blev en färgupplevelse av kraft. Den mörkblåa natthimlen mot lysande gult. Upplevelsen fortsatte i Haag, när vi besökte Monet-utställningen. Hur fint han behandlade det blåa mot det gröna, vilken underbar blå vid vattnet. Dagen slutade vid solnedgången på Scheveningens strand. Solen gick ner i guldorange kantad av djupt indigofärgade moln, som till sist blev intensivt röda, purpur, som småningom slocknade till magenta och violett.

Jag har aldrig upplevt så gröna åkrar som i Holland, där kossor betade i mängder. Fåren höll snyggt vid vägkanterna.

Chartres
Följande resemål var Chartres och dess katedral med 175 glasmålningar .
När jag steg in kunde jag inte omfatta det hela,. Jag hade på förhand försökt studera glasmålningar i en bok. Jag hittade madonnan med mycket blått runt sig och tände ett ljus där. Småningom började färgerna lysa, det var märkligt, som om man fick ett föhållande till fönstren. Lystern  förändrades med ljuset, som lyste genom fönstren. Ja, det blåa, det blåa i rosenfönstret var så klart, rent , så lysande. Var helt gråtfärdig när jag gick hem till vår husbil.’
Följande dag blev det ny vallfärd till glasmålningarna. Nu fanns det andra nyanser, fönstrens berättelser blev synliga, på något sett levande. Vi hittade t o m Melchizedek, för Harri hade berättat att han fanns där med sitt bröd och vin. Vi såg hela den heliga berättelsen berättad i fönstren. Några av fönstren blev bekanta.
Ännu följande morgon gick vi dit. Det var en fredag, och sista dagen för säsongen man fick gå i labyrinten på det urgamla golvet. Att gå den med många andra gemensamt under de alla olika fönstren med sina berättelser blev en innerlig känsla av gemenskap, också med det historiska perspektivet. Hur många hade månne gått före oss? Både Marjaana och jag fick en känsla av eurytmi…
Solen glimmade  genom fönstren den dagen och färgen i de olika fönstren fick sin egen lyster.
Samma upplevelse fick jag några veckor senare i Saint-Nazaire basilikan i Carcassonnes borg. Det var en underbar varm gul färg som lyste genom glasfönstret med sin gula och basaltvita glasmålning.
Tillbaka till Chartres. När vi kom dit var vägen kantad av enorma fält på en högplatå.
Fälten sräckte sig så långt ögat nådde. Har aldrig sätt maken. När vi började närma oss förstaden började två höga kyrkotorn med olika form stiga upp ur omgivningen. Till sist såg man också katedralens gröna tak och hela byggnaden. Den låg på en kulle, så det var lätt att hitta dit. Kvällssolen värmde ingången till orange.

Bretagne
Vi lämnade Chartres körande mot väst, mot Bretagne. Tanken var att se det mytomspunna ljuset som konstnärerna har talat om. Sanningen var att det regnade och de tunga molnen täckte himlen. På vägen mot västkusten stannade vi vid Mont St Michel, en hög holme som blir omringad av tidsvattnet  två gånger om dagen.  Innanför muren finns en gammal stad med kyrkor, kloster och t.o.m. hotell. Där bodde  ett 50-tal människor. Katedralen högst uppe var vackert rosa och ljustgrön – som Mikaelifärger.
Nunnorna och munkarna bar vita dräkter. Man förberedde sig för mässan. En munk var på knä och höll på med nånting. Han försökte få rökelsen tänd. Det kändes som en så bekant syssla för oss ministranter i Kristensamfundet.

Färden fortsatte till Bretagne i regn och rusk. Där hittade vi stora fält av keltiska megaliter, stora stenar som stod i rader. Vad ville de berätta oss om forntiden?

Husen i Bretagne var vitmålade med svarta branta tak, sådana har vi sett i Tyskland och Holland. Men dessa hus förändrades när vi lämnade Bretagne och fortsatte söderut. Plötsligt blev husen gulaktiga med röda, låga, tegelfärgade tak.

Söderut
Vi upplevde stormen Amelie vid Atlantens kust. Vår husbil skakade av stormen och regnet piskade hela natten. Vågorna var häftiga följande morgon. Sviterna av denna storm fick vi erfara ännu några dagar senare, när vi hälsade på våra vänner i Lot-trakten. Där var de ännu utan ström. Trakten runt Dordogne och Lot, norrom Toulouse verkade vara urtidens sköte, med sina droppstensgrottor och grottmålningar. Underbart vackra droppstenssalar där kalkstenen har format sig till pelare och stora ”lövformer”. På väggarna kunde man se målningar av hästar, bison, jägare, gjorda för19 000 år sedan.
Våra vänners gård var full av gamla ruiner och torn från 1000-talet, urgamla vägar, murar. Husen var byggda av granngul sten, för stenarten hade en stark varmgul färg. Den gamla byn i närheten hade så vackra gamla stenhus, och nästan alla var gula.

Languedoc
Vår resa fortsatte mot Occitanien, katarernas område. Nu började stenarten ändra mot det röda, t o m åkermarken blev röd. Vi besökte staden Albi med sin zinnoberröda katedral.
Katarerna kallades också albigenser. Katedralens väggar var helt täckta av ornament och vid altaret såg vi gripande målningar av nakna människor, som illa behandlade katarer.
Katedralen i Albi hade runda torn och släta väggar, som ett enormt slott av rött tegel.  Färgen i Albitrakten var zinnoberröd, t o m ett stort köpcenter var rött.

Carcassonne
Sedan kom vi till Carcassonne. Den gamla staden vid kanalen Midi var vacker med sina smala gator och mångfärgade hus. Här fanns också den grannröda ”marmorn” med vitt inslag på stentrappor och fontäner. Man använder färger på husen i detta land, ofta gult, orange, rött, vitt. Taken var ofta röda eller svarta, säkert beroende på att svart skiffersten finns tillgänglig i trakten. En härlig detalj på husen är fönsterluckorna i alla möjliga färger, gröna, turkosa, violetta, blåa, de piggar upp.

Tacksamhet
Jag känner mig djupt tacksam att få följa på denna fina resa i färger, men också för att få se den underbara landsbygden i Frankrike, både de stora jordbruksarealerna och mindre gårdar. Djuren  betade på vissa områden rikligt. I vinområdena fanns det inte så mycket husdjur, men på  nästan varje gårdsplan sprang hönor. Större skogsområden verkade vara nationalparker.
Skogarna var för det mesta lövskogar. Mitt på åkern kunde finnas ett stort träd, det var sympatiskt, och mellan åkerlandskapen reste sig det skogbeväxta kullar. Vi körde för det mesta på mindre vägar genom otaliga byar och hisnande landskap. Frankrike är ett vackert land.
Tack Marjaana, David och hunden Orlaigh att jag fick följa med i fem veckor!
Virve

Huutavan ääni erämaassa

Kuluneen vuoden aikana on järjestetty mielenosoituksia ilmaston ja ympäristön suojelemiseksi. Aloitteiden takana ovat olleet varsinkin nuoret ihmiset, ja he ovat vakavissaan.

Tätä taustaa vasten ei ole niinkään hämmästyttävää, että kesäkauden, kukkeimman vuodenajan, ainoaa suurta kristillistä juhlaa vietetään Johannes Kastajan nimissä. Tämä ”huutavan ääni erämaassa” on vetäytynyt erakoksi autiomaahan. Lähemmäksi ”luontoa” kuin hän tuskin kukaan meistä voi päästä. Kamelinnahkaan puetun miehen kerrotaan asuneen luolassa ruokanaan heinäsirkat ja villihunaja. Kansa vaeltaa autiomaahan häntä kuullakseen. 

Hänen sanomansa on ankara, häntä ei todellakaan voi kuvata lempeäksi, nöyräksi tai pidättyväiseksi. Hänen liekehtivällä sanomallaan on kosmiset mittasuhteet. Kun hän kutsuu kirjanoppineita kyykäärmeen sikiöiksi, hän ei suomi niinkään heidän inhimillistä riittämättömyyttään. Tässä on kyse jostakin suuremmasta kuin ainoastaan ihmisen onnesta tai menestyksestä. Hänen liekehtivien sanansa – kuten toreillamme mieltä osoittavien nuortemme – kohteena ovat, vesi ja ilma ja kaikki, mikä elää maan päällä, ihminen mukaan lukien.

Monen mytologian mukaan ihmisen ensisijainen tehtävä maan päällä on huolehtia luomakunnasta, olla eräänlainen puutarhuri jumalten palveluksessa. Raamattu ei ole tästä poikkeus. Jumala toteaa heti alkuun ihmisen olevan ”kuin me (jumalat), jotka voimme erottaa hyvän ja pahan”. Tähän luottaen meille annettiin maa hoidettavaksemme. Me tiedämme, kuinka huonosti olemme siinä onnistuneet. Siksi ääni erämaassa huutaa meillekin: Muuttakaa mielenne.

Hän käy hyvin kaikkien niiden suojelijasta, jotka ajassamme tahtovat ottaa vastuuta yhteisestä kodistamme. 

Lars Karlsson
Artikkeli on julkaistu Kristiyhteisö lehdessä 2/2019

Pingsten som språkets födelsedag

Pingsten kan betyda mycket – bland annat språkets födelse. Det är ju då som Petrus håller sitt kända tal till dem som vallfärdats från alla jordens hörn till Jerusalem och alla förstår vad han säger, oberoende av modersmål.
Poeter har ett särskilt intimt förhållande till språket och dess inneboende kraft. De söker ofta efter uttryckssätt som når de djupa underströmmarna i det vi försöker förstå och skapa via vårt språk.
Nobelpristagaren, diktaren Tomas Tranströmer hade under åren 1964-1990  en intensiv brevväxling med sin amerikanska kollega Robert Bly.  Här är ett utdrag ur ett brev 26.1.1977:
”Det är betecknande för vårt århundrade att få unika tankar har framförts i festlig ton, ”högtidligt’. Det känns som om de mest originella tankarna framförts med lugn och lågmäld röst. I går läste jag en australisk poets  både rimmade dikter och prosadikter, och jag märkte att hans språk fick naturligare rytmer och ordföljder i prosadikterna än i hans verser. I prosadikterna upplever vi ofta en man eller en kvinna tala, inte inför en mänskomassa utan lågmält till någon enskild människa, som lyssnar.  —-Jag tror inte att en ny form uppstår inom poesin av en slump eller för att roa läsarna. Den uppstår därför att utan den skulle vissa av våra känslor eller halvt begravda tankar stanna under vårt medvetandes yta, osäkra på sig själva och oförmögna att bryta fram.—–Prosadikterna påminner kanske mest om hemmets, det privatas religion, de metriska dikterna snarare om kyrkor. Antikens värld kände till båda arterna och konstigt nog fanns det andra gudar för den offentliga religionen än för den privata, som lämpligen kallades ’mysterier’. Prosadikten är så till vida märkvärdig, att den kan ta upp detaljer i sig. En augustidag iakttog jag en regnskur och jag förundrade mig över hur mycket som skedde samtidigt: allt hände bara en gång. Varje händelse behövde sin egen plats i dikten, och jag var glad att kunna använda prosadiktens form. Dikten heter ’Augustiregn’. Och ändå förblev det mesta obemärkt.Jag tror att vår tids diktning längtar efter det som sker bara en gång. Vi som slussats genom den obligatoriska skolan märker ofta hur oförmögna vi är att skriva om detaljer, vi har för tidigt drivits till generaliseringar. Vi har uppmanats skriva om ’mänskligheten’ och inte om vår granne rörmokaren som sköt sig i magen framför sitt hus. Prosadikten är annorlunda, den frågar inte efter allmänna påståenden, den uppmanar oss att gå tillbaka till den ursprungliga iakttagelsen – innan slutledningen stormade in. Egentligen ser vi inte ’mänskor som går över gatan’. Först ser vi en glimt av något rörligt föremål, vi ser den obestämda gången hos en person med stela knän, vi ser ett barns röda mössa, vi ser en grönklädd arm vifta, och någon sekund senare rapporterar hjärnan: ’mänskor går över gatan vid grönt ljus’. I gymnasiet skrev jag alltid slutledningen före iakttagelsen. Jag proklamerade: ’Mänskligheten vill frihet’, eller ’Människans värde är absolut’. Jag tycker om prosadiktens sätt att låta den ursprungliga iakttagelsen leva så att det är möjligt att i en god prosadikt – liksom i en metrisk dikt – skriva varje substantiv i ental, singularis! Inte ett enda flertal, pluralis i hela dikten! Här misslyckas jag alltid och när jag läser mina prosadikter märker jag hur djupt pluralis sitter i mig. Prosadikten hjälper oss att komma över detta genom det som sker en enda gång”.

Översättning Lars Karlsson

Europa vid korsvägen

Vår kontinent står just nu inför ett vägskäl. Den fredsvision om ett gemensamt Europa från Atlanten till Ural som verkade så möjlig för ett par årtionden sedan har ersatts av misstro, ökande spänningar, och till och med krav på nya murbyggen. Hur skall vi hitta en gemensam tonart som kan klinga högre än de allt skränigare solisterna i den europeiska kören? När den engelska prästen och poeten John Donne (1572-1631) låg svårt sjuk skrev han i sin dagbok: ”Mänskligheten är en skrivares verk, vi är en del av en gemensam bok. När en människa dör rivs inte hennes kapitel ut, utan det översätts till ett bättre språk, och på detta sätt måste varje kapitel översättas… När klockan ringer till andakt, kallar den inte bara predikanten utan hela församlingen samman. Så kallar klockan oss alla, och särskilt mig, som av sjukdomen förts så nära dörren…”
Donne skriver här och i den följande dikten om sig själv och den enskilda människan, men i dikten för han överraskande fram vår egen världsdel, Europa, som en sinnebild för någonting gemensamt värt att bevaras. Anade han redan för fyra århundraden sedan att Europa i dag är hotat av krafter som vill splittra oss i små enklaver för att göra oss till lätta offer för de verkligt stora maktcentren i vår värld? 
Här följer dikten:

No man is an Iland, 
intire of itselfe;
every man is a peece of the Continent,
a part of the maine;
if a Clod bee washed away by the Sea,
Europe is the lesse,
as well as if a Promontorie were,
as well as if a Manor of thy friends
or of thine owne were;
any mans death diminishes me,
because I am involved in Mankinde;
And therefore never send to know
for whom the bell tolls;

It tolls for thee.

Människan är inte en ö fullständig i sig själv. Vi är alla ett stycke av kontinenten, vi är en del av det hela. Om en landtunga sveps bort av havetblir Europa mindre. Så sker också med varje udde med dina vänners marker, eller ditt eget hus: Varje människas död gör mig mindre, jag är ju en del av mänskligheten.
Sänd alltså aldrig bud för att fråga för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig.

Lars Karlsson

Att träffa målet

Ett konstverk försöker ta fram essensen av fenomen och skeenden, rör sig inåt och bortom den synliga ytan mot tillvarons kärna. Konstnärerna använder sig naturligtvis oftast av verklighetens ytor – lera, pigment, metaller, trä osv. De kan bearbeta dem, spegla dem, vända på dem, bryta upp och flytta på dem, men för att inte stanna vid kitsch och plump realism försöker de ta fram djupare liggande strömmar och strukturer som inte är bundna till tid och rum utan bär ett slags arketypisk evighet i sig.

Vägarna till dessa större giltigheter är många, lika många som det finns konstnärer i världen och varje ny riktning inom konsten har varit och är fortfarande försök att öppna en ny dörr mot verkligheten . Det kan jämföras med de många språken på jorden vi har idag – kanske 6000. Varje språk är i sig unikt och förmår skildra samma verklighet på sitt eget suveräna, oefterhärmliga sätt.

Konstnären måste alltså finna sitt språk , sin unika stämma i världen för att få nyckeln till arketypernas värld. Det gäller att träffa målet.

Det grekiska ordet hamartia, som förekommer både hos Aristoteles och i nya testamentet, har som så många ord genomgått en kraftig förvandling. I dagens språkbruk översätts det oftast med synd, ett begrepp som få ens vill ta i sin mun. För en modern människa har det närmast en negativ klang och kopplas nästan automatiskt ihop med skuldkänslor och mindrevärde, fördömande moralism och översitteri. Det grekiska ursprungsordet öppnar däremot helt andra dimensioner. Det härstammar från det gamla bågskyttet och betyder ungefär att missa målet.

Härifrån är inte ett alltför långt steg till det japanska bågskyttet Kyudo, där allt förvandlats till högsta koncentration och exakthet – till konst. Konstnären har sin pensel och sina färger liksom bågskytten har sin pil och båge.

Så beskriver Eugen Herrigel processen i sin bok Zen och bågskytte från 1948:

Skytten upphör att vara medveten om sig själv som den som skall träffa mitt i målet där framme. Detta tillstånd av omedvetenhet blir verklighet när han, helt tom och befriad från självet, blir ett med den fulländande tekniska skickligheten, även om detta innehåller något av en helt annan dignitet, som inte kan nås genom någon fortlöpande övning.

Att ”synda” som konstnär vore alltså att nöja sig med att kanske träffa tavlan, men inte mitt i prick. Språket klingar inte, för det är inte unikt. Med bara lite skrap på ytan öppnar sig inte heller arketyperna.

Därför är konstnärens väg svår. Många pilar måste skjutas och många försvinner för alltid innan mästerskapet nås.

Lars Karlsson

Tammikuu

Hyvät seurakuntalaiset!

Helsingin seurakuntaneuvosto piti tämän vuoden ensimmäisen kokouksensa 16.1., jossa uutena puheenjohtajana aloitti allekirjoittanut. Tästä luottamuksen osoituksesta johtuen ja Suomen Kristiyhteisön uusien kotisivujen kunniaksi, päätin aloittaa kirjoitelmien sarjan, jossa avaan hieman Helsingin seurakuntaneuvoston kokousten antia ja mahdollisia muita ajatuksia toiminnasta.

Tämän vuoden teemana kokouksissamme tulee olemaan uuden kirkon suunnittelua. Kuten moni lukija tietää, on Helsingin seurakunta rakentamassa uutta tulevaisuutta Munkkiniemessä vietettyjen vuosien jälkeen. Onko kyseessä sitten uudisrakennus vai jonkun vanhan rakennuksen ehostaminen kirkolle sopivaksi tilaksi, on vielä kysymys vailla vastausta.

Oi Kristus,

me pyydämme Sinulta auttajia ja viisautta

uuden kirkkorakennuksen suunnittelussa ja sen toteuttamisessa.

Rakkautesi läpäisköön meidät,

viisautesi ohjatkoon meitä,

rauhasi olkoon meidän kanssamme.

Näillä sanoilla aloitamme kokouksissa osion, jossa keskitymme tähän tehtävään.

Kristiyhteisön keskeisenä toimintana on ihmisen vihkitoimitus ja sakramenttien pito. Tämän ympärille pyrimme rakentamaan mahdollisimman hyvin toimintaa tukevat tilat. Olemmekin ryhtyneet miettimään tilojen tarvetta sisällön tarpeiden kautta eli minkälaiset tilat eri toiminnot tarvitsevat? Tiloja tarvitsevat ainakin seuraavat toiminnot ja asiat:

Ihmisen vihkitoimitus, sakramentit, sosiaaliset tapahtumat, kulttuuritapahtumat, hallinto, siivous, varastointi, musiikki, vierasmajoitus, tekninen tila, sakraalisten vaatteiden säilytys ja huolto, kulttisten esineiden säilytys ja huolto ja ministranttien tehtävien hoitopiste.

Kun tiedämme tarkemmin mitä tarvitsemme, on myös tilan etsiminen helpompaa.

Tästä on hyvä jatkaa työtämme. Seuraava seurakuntaneuvoston kokous on 30.1.

Hyvää vuoden alkua kaikille.

T. Sakari Harima