Huutavan ääni erämaassa

Kuluneen vuoden aikana on järjestetty mielenosoituksia ilmaston ja ympäristön suojelemiseksi. Aloitteiden takana ovat olleet varsinkin nuoret ihmiset, ja he ovat vakavissaan.

Tätä taustaa vasten ei ole niinkään hämmästyttävää, että kesäkauden, kukkeimman vuodenajan, ainoaa suurta kristillistä juhlaa vietetään Johannes Kastajan nimissä. Tämä ”huutavan ääni erämaassa” on vetäytynyt erakoksi autiomaahan. Lähemmäksi ”luontoa” kuin hän tuskin kukaan meistä voi päästä. Kamelinnahkaan puetun miehen kerrotaan asuneen luolassa ruokanaan heinäsirkat ja villihunaja. Kansa vaeltaa autiomaahan häntä kuullakseen. 

Hänen sanomansa on ankara, häntä ei todellakaan voi kuvata lempeäksi, nöyräksi tai pidättyväiseksi. Hänen liekehtivällä sanomallaan on kosmiset mittasuhteet. Kun hän kutsuu kirjanoppineita kyykäärmeen sikiöiksi, hän ei suomi niinkään heidän inhimillistä riittämättömyyttään. Tässä on kyse jostakin suuremmasta kuin ainoastaan ihmisen onnesta tai menestyksestä. Hänen liekehtivien sanansa – kuten toreillamme mieltä osoittavien nuortemme – kohteena ovat, vesi ja ilma ja kaikki, mikä elää maan päällä, ihminen mukaan lukien.

Monen mytologian mukaan ihmisen ensisijainen tehtävä maan päällä on huolehtia luomakunnasta, olla eräänlainen puutarhuri jumalten palveluksessa. Raamattu ei ole tästä poikkeus. Jumala toteaa heti alkuun ihmisen olevan ”kuin me (jumalat), jotka voimme erottaa hyvän ja pahan”. Tähän luottaen meille annettiin maa hoidettavaksemme. Me tiedämme, kuinka huonosti olemme siinä onnistuneet. Siksi ääni erämaassa huutaa meillekin: Muuttakaa mielenne.

Hän käy hyvin kaikkien niiden suojelijasta, jotka ajassamme tahtovat ottaa vastuuta yhteisestä kodistamme. 

Lars Karlsson
Artikkeli on julkaistu Kristiyhteisö lehdessä 2/2019

Pingsten som språkets födelsedag

Pingsten kan betyda mycket – bland annat språkets födelse. Det är ju då som Petrus håller sitt kända tal till dem som vallfärdats från alla jordens hörn till Jerusalem och alla förstår vad han säger, oberoende av modersmål.
Poeter har ett särskilt intimt förhållande till språket och dess inneboende kraft. De söker ofta efter uttryckssätt som når de djupa underströmmarna i det vi försöker förstå och skapa via vårt språk.
Nobelpristagaren, diktaren Tomas Tranströmer hade under åren 1964-1990  en intensiv brevväxling med sin amerikanska kollega Robert Bly.  Här är ett utdrag ur ett brev 26.1.1977:
”Det är betecknande för vårt århundrade att få unika tankar har framförts i festlig ton, ”högtidligt’. Det känns som om de mest originella tankarna framförts med lugn och lågmäld röst. I går läste jag en australisk poets  både rimmade dikter och prosadikter, och jag märkte att hans språk fick naturligare rytmer och ordföljder i prosadikterna än i hans verser. I prosadikterna upplever vi ofta en man eller en kvinna tala, inte inför en mänskomassa utan lågmält till någon enskild människa, som lyssnar.  —-Jag tror inte att en ny form uppstår inom poesin av en slump eller för att roa läsarna. Den uppstår därför att utan den skulle vissa av våra känslor eller halvt begravda tankar stanna under vårt medvetandes yta, osäkra på sig själva och oförmögna att bryta fram.—–Prosadikterna påminner kanske mest om hemmets, det privatas religion, de metriska dikterna snarare om kyrkor. Antikens värld kände till båda arterna och konstigt nog fanns det andra gudar för den offentliga religionen än för den privata, som lämpligen kallades ’mysterier’. Prosadikten är så till vida märkvärdig, att den kan ta upp detaljer i sig. En augustidag iakttog jag en regnskur och jag förundrade mig över hur mycket som skedde samtidigt: allt hände bara en gång. Varje händelse behövde sin egen plats i dikten, och jag var glad att kunna använda prosadiktens form. Dikten heter ’Augustiregn’. Och ändå förblev det mesta obemärkt.Jag tror att vår tids diktning längtar efter det som sker bara en gång. Vi som slussats genom den obligatoriska skolan märker ofta hur oförmögna vi är att skriva om detaljer, vi har för tidigt drivits till generaliseringar. Vi har uppmanats skriva om ’mänskligheten’ och inte om vår granne rörmokaren som sköt sig i magen framför sitt hus. Prosadikten är annorlunda, den frågar inte efter allmänna påståenden, den uppmanar oss att gå tillbaka till den ursprungliga iakttagelsen – innan slutledningen stormade in. Egentligen ser vi inte ’mänskor som går över gatan’. Först ser vi en glimt av något rörligt föremål, vi ser den obestämda gången hos en person med stela knän, vi ser ett barns röda mössa, vi ser en grönklädd arm vifta, och någon sekund senare rapporterar hjärnan: ’mänskor går över gatan vid grönt ljus’. I gymnasiet skrev jag alltid slutledningen före iakttagelsen. Jag proklamerade: ’Mänskligheten vill frihet’, eller ’Människans värde är absolut’. Jag tycker om prosadiktens sätt att låta den ursprungliga iakttagelsen leva så att det är möjligt att i en god prosadikt – liksom i en metrisk dikt – skriva varje substantiv i ental, singularis! Inte ett enda flertal, pluralis i hela dikten! Här misslyckas jag alltid och när jag läser mina prosadikter märker jag hur djupt pluralis sitter i mig. Prosadikten hjälper oss att komma över detta genom det som sker en enda gång”.

Översättning Lars Karlsson

Europa vid korsvägen

Vår kontinent står just nu inför ett vägskäl. Den fredsvision om ett gemensamt Europa från Atlanten till Ural som verkade så möjlig för ett par årtionden sedan har ersatts av misstro, ökande spänningar, och till och med krav på nya murbyggen. Hur skall vi hitta en gemensam tonart som kan klinga högre än de allt skränigare solisterna i den europeiska kören? När den engelska prästen och poeten John Donne (1572-1631) låg svårt sjuk skrev han i sin dagbok: ”Mänskligheten är en skrivares verk, vi är en del av en gemensam bok. När en människa dör rivs inte hennes kapitel ut, utan det översätts till ett bättre språk, och på detta sätt måste varje kapitel översättas… När klockan ringer till andakt, kallar den inte bara predikanten utan hela församlingen samman. Så kallar klockan oss alla, och särskilt mig, som av sjukdomen förts så nära dörren…”
Donne skriver här och i den följande dikten om sig själv och den enskilda människan, men i dikten för han överraskande fram vår egen världsdel, Europa, som en sinnebild för någonting gemensamt värt att bevaras. Anade han redan för fyra århundraden sedan att Europa i dag är hotat av krafter som vill splittra oss i små enklaver för att göra oss till lätta offer för de verkligt stora maktcentren i vår värld? 
Här följer dikten:

No man is an Iland, 
intire of itselfe;
every man is a peece of the Continent,
a part of the maine;
if a Clod bee washed away by the Sea,
Europe is the lesse,
as well as if a Promontorie were,
as well as if a Manor of thy friends
or of thine owne were;
any mans death diminishes me,
because I am involved in Mankinde;
And therefore never send to know
for whom the bell tolls;

It tolls for thee.

Människan är inte en ö fullständig i sig själv. Vi är alla ett stycke av kontinenten, vi är en del av det hela. Om en landtunga sveps bort av havetblir Europa mindre. Så sker också med varje udde med dina vänners marker, eller ditt eget hus: Varje människas död gör mig mindre, jag är ju en del av mänskligheten.
Sänd alltså aldrig bud för att fråga för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig.

Lars Karlsson

Att träffa målet

Ett konstverk försöker ta fram essensen av fenomen och skeenden, rör sig inåt och bortom den synliga ytan mot tillvarons kärna. Konstnärerna använder sig naturligtvis oftast av verklighetens ytor – lera, pigment, metaller, trä osv. De kan bearbeta dem, spegla dem, vända på dem, bryta upp och flytta på dem, men för att inte stanna vid kitsch och plump realism försöker de ta fram djupare liggande strömmar och strukturer som inte är bundna till tid och rum utan bär ett slags arketypisk evighet i sig.

Vägarna till dessa större giltigheter är många, lika många som det finns konstnärer i världen och varje ny riktning inom konsten har varit och är fortfarande försök att öppna en ny dörr mot verkligheten . Det kan jämföras med de många språken på jorden vi har idag – kanske 6000. Varje språk är i sig unikt och förmår skildra samma verklighet på sitt eget suveräna, oefterhärmliga sätt.

Konstnären måste alltså finna sitt språk , sin unika stämma i världen för att få nyckeln till arketypernas värld. Det gäller att träffa målet.

Det grekiska ordet hamartia, som förekommer både hos Aristoteles och i nya testamentet, har som så många ord genomgått en kraftig förvandling. I dagens språkbruk översätts det oftast med synd, ett begrepp som få ens vill ta i sin mun. För en modern människa har det närmast en negativ klang och kopplas nästan automatiskt ihop med skuldkänslor och mindrevärde, fördömande moralism och översitteri. Det grekiska ursprungsordet öppnar däremot helt andra dimensioner. Det härstammar från det gamla bågskyttet och betyder ungefär att missa målet.

Härifrån är inte ett alltför långt steg till det japanska bågskyttet Kyudo, där allt förvandlats till högsta koncentration och exakthet – till konst. Konstnären har sin pensel och sina färger liksom bågskytten har sin pil och båge.

Så beskriver Eugen Herrigel processen i sin bok Zen och bågskytte från 1948:

Skytten upphör att vara medveten om sig själv som den som skall träffa mitt i målet där framme. Detta tillstånd av omedvetenhet blir verklighet när han, helt tom och befriad från självet, blir ett med den fulländande tekniska skickligheten, även om detta innehåller något av en helt annan dignitet, som inte kan nås genom någon fortlöpande övning.

Att ”synda” som konstnär vore alltså att nöja sig med att kanske träffa tavlan, men inte mitt i prick. Språket klingar inte, för det är inte unikt. Med bara lite skrap på ytan öppnar sig inte heller arketyperna.

Därför är konstnärens väg svår. Många pilar måste skjutas och många försvinner för alltid innan mästerskapet nås.

Lars Karlsson

Tammikuu

Hyvät seurakuntalaiset!

Helsingin seurakuntaneuvosto piti tämän vuoden ensimmäisen kokouksensa 16.1., jossa uutena puheenjohtajana aloitti allekirjoittanut. Tästä luottamuksen osoituksesta johtuen ja Suomen Kristiyhteisön uusien kotisivujen kunniaksi, päätin aloittaa kirjoitelmien sarjan, jossa avaan hieman Helsingin seurakuntaneuvoston kokousten antia ja mahdollisia muita ajatuksia toiminnasta.

Tämän vuoden teemana kokouksissamme tulee olemaan uuden kirkon suunnittelua. Kuten moni lukija tietää, on Helsingin seurakunta rakentamassa uutta tulevaisuutta Munkkiniemessä vietettyjen vuosien jälkeen. Onko kyseessä sitten uudisrakennus vai jonkun vanhan rakennuksen ehostaminen kirkolle sopivaksi tilaksi, on vielä kysymys vailla vastausta.

Oi Kristus,

me pyydämme Sinulta auttajia ja viisautta

uuden kirkkorakennuksen suunnittelussa ja sen toteuttamisessa.

Rakkautesi läpäisköön meidät,

viisautesi ohjatkoon meitä,

rauhasi olkoon meidän kanssamme.

Näillä sanoilla aloitamme kokouksissa osion, jossa keskitymme tähän tehtävään.

Kristiyhteisön keskeisenä toimintana on ihmisen vihkitoimitus ja sakramenttien pito. Tämän ympärille pyrimme rakentamaan mahdollisimman hyvin toimintaa tukevat tilat. Olemmekin ryhtyneet miettimään tilojen tarvetta sisällön tarpeiden kautta eli minkälaiset tilat eri toiminnot tarvitsevat? Tiloja tarvitsevat ainakin seuraavat toiminnot ja asiat:

Ihmisen vihkitoimitus, sakramentit, sosiaaliset tapahtumat, kulttuuritapahtumat, hallinto, siivous, varastointi, musiikki, vierasmajoitus, tekninen tila, sakraalisten vaatteiden säilytys ja huolto, kulttisten esineiden säilytys ja huolto ja ministranttien tehtävien hoitopiste.

Kun tiedämme tarkemmin mitä tarvitsemme, on myös tilan etsiminen helpompaa.

Tästä on hyvä jatkaa työtämme. Seuraava seurakuntaneuvoston kokous on 30.1.

Hyvää vuoden alkua kaikille.

T. Sakari Harima